BARONESS - The Red Album

Mjukt och försiktigt smyger det inledande spåret Rays of Pinion igång. Lite försiktiga fraseringar och tassande rytmer bygger smeksamt upp låtramen för att någonstans halvvägs in i låten osynligt ha trappats upp till jordens dunderhit. Låten är representativ för skivan som helhet. Följsamt tuggande och slingriffande glider den inpå huden och sänker elegant tänderna i köttet utan att man anar vad som sker tills man är maktlöst fast.
 
Jag måste erkänna att jag halvvägs in i första lyssningen kände mig lite snuvad på någon sorts konfekt. Efter tidigare kalas-epna ”First” och ”Second” från 2005 och till viss mån splitepn med UNPERSONS ”A grey sigh in a flower husk” (2007) var förväntningarna på topp. Men något hade hänt under resans gång. Överföringen till Long Play format saknade en del av aggressiviteten och kontrasterna som kunde avbryta meckigaste dödspartiet till att plötsligt slå på en utdragen post-rockhypnos. Den hårda tonen, och de skavande partierna hade slipats ner till förmån för andra nyanser. Men vad ”The red album” saknar i aggressivitet tar den igen på tillbakalutad och självklar melodikänsla och struktur. Tyngden är fortfarande närvarande, de malande navelskådarpassagerna likaså och även om hardcoreinfluenserna har fått stå tillbaka för ett mer rockorienterad sound med rötterna djupt i sydstaternas traditioner, så är det ingen friktionsfri åktur.  Låtarna kräver engagemang och uppmärksamhet för att inte vindla bort i sina egna strukturers labyrinter.

 Så lika fort som besvikelsen sköljde över mig, lämnades utrymme för något nytt att slå rot. Och sakta blommade skivan ut i sin fulla prakt. Liksom växterna på omslaget så pågår i musiken ett ständigt spirande och knoppande. Låtarna flyter in i varandra och det känns relativt godtyckligt var en låt slutar och nästa börjar. Riff skjuter ut från ingenstans, slår ut till en vacker slinga för att vissna och erbjuda bördig jord till en helt ny struktur. Det är ett gediget hantverk och flätverksstrukturen passar som handen i trädgårdshandsken för gruppen. Dess smått genialiska lekfullhet och nyansrika avvikelser från det förväntade gör att den etsar sig fast och kommer stanna hos mig ett bra tag framöver
 
Riktigt bra skivor sitter inte helt rätt i kroppen på första genomlyssningen. De skivor som består är de som behöver ett par spinn för att komma tillrätta. Sedan blir de oumbärliga. Red Album är just ett sådant album.