Blickarna på blont barn i Kina

En blond 15 månaders pojke tycks inte tillhöra vardagen i Kina. Vart vi än hamnar blir vi utstirrade. Människor är inte blyga. Sätter sig på huk, tar kort på honom. Mobilkameror i ansiktet, ingen vänder sig ens mot oss föräldrar för att fråga om det är okej.

Ibland känns det som om vi går runt med en kändis. Folk vill gå bredvid honom på gatan, kommer springande med sina egna barn och vill att de ska hälsa.

Ibland blir han mer behandlad som en leksak. De försöker få honom att le. Helt främmande människor vill dra iväg med honom för att visa upp honom. Det hela går till slut för långt när två medelålders män tycker att det skulle vara kul att se grabben röka och försöker stoppa en cigarett i munnen på honom.

Oftast är däremot uppståndelsen harmlös. De ler och säger att han är kjåt eller kutt (cute). Det överraskar ändå att han drar så mycket uppmärksamhet till sig. Peking, en jättestad där det kring turistmål och i de centrala delarna av staden rör sig massvis av västerlänningar. Däremot är det ont om småbarn från andra länder. Även andelen kinesiska småbarn känns förhållandevis liten vilket förklaras av den välkända ettbarnspolitiken.

På nattåget bort från Peking påväg till kuststaden Yantai blir det direkt uppståndelse utanför vår kupé. Ryktet verkar ha spridit sig att det finns ett blont barn på tåget och människor flockas i dörröppningen. Den vanliga proceduren, fotoblixtarna snattrar. Det är trångt i kupén som vi delar med fyra ungdomar. Dessa har som tur är en mer vanlig inställning till småbarn och gullar lite lagom.

På natten har grabben svårt att sova. Vi försöker få honom sömnig genom att rulla hans vagn fram och tillbaka i korridoren. En mamma kommer springande med sin dotter som inte ser ut att vara mer än ett år. Hon hinner precis hålla barnet över en sophink och avvärjer en kissolycka. Kinesiska barn har inte blöja. Istället går många runt med hål bak i byxorna och rumpan bar.

Väl framme i Yantai möts vi först av spöregn och irrar runt för att hitta någonstans att bo. Vi har tur och lyckas, genom att fråga folk och peka i guideboken, få ett mysigt hotellrum. Av någon anledningen är rummet betydligt billigare än några av de andra rummen på hotellet. Det trots att vårat är större och har fönster, vilket de saknar. På natten får vi förklaringen när det visar sig att fönstret vätter ut mot järnvägsspår på husets baksida.

Yantai beach skulle enligt guideboken vara bland de bästa i norra Kina. Det visar sig vara en lång strand med mörk sand. Tyvärr är vattnet grumligt och stranden skräpig. Men det är inte det som gör badupplevelsen mindre behaglig. På Yantai beach är hela vår familj utomjordingar. Alla som rör sig på stranden slutar upp med vad de gör och vänder blicken mot oss istället. Stirrar. Några pekar och vissa skrattar.

När vi brett ut våra handdukar och fått på oss badkläderna har intresset från folket runt omkring inte svalnat. Tvärtom. Det blir en känsla av att vara naken med badkläderna på. De enda på den här delen av stranden som inte följer oss med sin blick ner till vattnet är två barn, för upptagna med att gräva i sanden. Vi stannar 20 minuter på Yantai beach sen blev det inget mer badande i Kina.