Sopletning som miljökamp

Det är en blöt kväll på nedre Manhattan, men för tillfället har regnet tagit en paus. Ett tjugotal personer har samlats utanför en ekologisk matbutik en stund innan stängning. En efter en åker butikens utställda sopsäckar upp. Innehållet granskas noga innan säckarna åter knyts ihop. Det är freegans en miljörörelse som lever på det andra slänger.

Det kallas för trash tour när freegans arrangerar sina sopletarrundor. Janet är med och organiserar. Hon ser ut att vara i 40-årsåldern och har på sig mjukiskläder och en stickad mössa. Hon kontrollerar bäst före datumet på några chokladkakor. De gick ut i juli.
– Jag tror att de är ok, men smakar de inte bra så äter jag dem helt enkelt inte.
Hon lägger dem vid trädet där Adam står och radar upp sju stycken oöppnade coca-cola light flaskor som någon hittat. Han är kort till växten med svart, rufsigt hår och rejäl skäggstubb.

Maten som står uppställd vid trädet ser nu ut som mat igen. Nyss låg den i plastsäckar och var bara sopor. Janet tar upp en förpackning flingor.
– Min gissning är att den här är kastad eftersom den gått över datumet.
Hon vänder på förpackningen.
– Nähä, den går tydligen ut i januari. Då har de nog kastat den för det här.
Hon visar en liten buckla som förpackningen fått i ena hörnet

Adam står och lutar sig med vänsterhanden mot trädstammen. I den högra handen har han en av coca-flaskorna. Han säger att världssvälten skulle kunna utraderas med hjälp av Amerikas överskottsproduktion av livsmedel.
– Varje år slänger vi i USA lika mycket mat som fattas för världens svältande människor.

Gamla cykeldelar får nytt liv
Några dagar tidigare på andra sidan East River. Jag har tagit mig till en dåligt upplyst gata i Brooklyn. Ingenting på utsidan av byggnaderna talar för att jag kommit rätt. Ingen att fråga. Nummer 123 borde ligga här, men syns inte vid någon av portarna. På väg att ge upp går jag längst kvarteret en gång till. Lägger märke till två cyklar som sitter uppkedjade på en lyktstolpe. Det lyser från ett stort fönster på bottenvåningen i ett av husen. Rutan är full av olika lappar uppsatta från insidan. Mellan lapparna som i sig inte ger några ledtrådar ser jag en grupp lekande barn. Några samsas kring en dator. Trots att ingenting tyder på att det är hit jag ska tar mig uteslutningsmetoden in genom dörren. En afroamerikansk pojke i tioårsåldern håller på att krocka med mig när han springer ut. Ingen i det lilla rummet tar någon notis om mig trots att jag smälter in som en älg bland lekande hundar. Jag frågar en knubbig tjej. Hon säger att freegans cykelverkstad ligger i källaren och nickar mot trappan.

Källaren är full av olika cykeldelar. Det går en gång från trappan genom den avlånga lokalen till den bortre delen där de mest hela cyklarna finns. Den knubbiga tjejen från övervåningen har kommit ner med en kamrat för att fixa till varsin cykel. Kamraten, en pojke som ser ut att vara i början av skolåldern, säger att han inte behöver några bromsar på sin cykel. Han skulle ändå aldrig använda dem. Han får veta att han inte kommer härifrån utan.

Christian heter en kille som står i trasig tröja bland bromsvajrar, slangar, kugghjul och andra cykeldelar. Med jämna mellanrum ropas det efter något verktyg eller efter råd på hur man bäst lagar en sak. Han verkar kunna svaret på det mesta. Medan han är i full färd med att byta slang på ett framhjul berättar han att de av kostnadsskäl nyligen flyttat verkstaden hit till Brooklyn från Manhattan. Hyran betalas liksom rörelsens andra utgifter med hjälp av privata donationer.

Betalat för boende har Christian inte gjort på två år då hans värd dubblade hyran. Christian slutade betala, blev utkastad och har sedan dess flyttat runt. Just nu bor han i Tribeca på nedre Manhattan. Det var en av hans vänner som bodde i lägenheten och när denne flyttade ut gav han nycklarna till Christian. Han räknar med att kunna bo kvar någon månad till.
– Jag tycker att det är ganska roligt att bråka med hyresvärdar, säger han leende.

Förutom att ansvara för verkstaden jobbar Christian med ”squatting”. Det innebär att man tar över och sedan reparerar övergivna byggnader så att det går att bo i. Han fixar med elektriciteten, vatten och avloppssystem.

I New York är soporna dagsfärska
Tillbaka till trash touren som är på väg mot nästa anhalt. Christian ansluter sig till de andra. Han har ett hemmagjort paraply bestående av en pinne tryckt igenom ett par reklamskyltar och en liten vagn med datordelar i släptåg. Den här kvällen är han elegant klädd i svart sammetskavaj, en tröja som han påpekar är äkta cashmere och bruna läderhandskar. Allt hittat i olika containers.

Christian har levt helt som freegan i ett år nu. Det senaste han köpte var en packning till att laga cykeln.
– Det är sånt man inte kan hitta på gatan, säger han.
Annars är mobilen det enda han betalar för. Han äger däremot en hel del köpta saker från sitt tidigare liv. Han växte upp i Texas och har studerat fysik på universitet. Efteråt jobbade han på bank i flera år. Han säger att han inte har mycket kontakt med människor från sitt tidigare liv.
– Det är svårt att förklara hur jag lever. Jag brukar säga att jag arbetar inom miljörörelsen.

Gruppen stannar till vid tre stora soptunnor och en stor hög av fyllda säckar. Det visar sig att en av de stora kedjorna som säljer munkar dumpar sitt avfall här. Kvickt är två svarta sopsäckar fyllda med munkar öppnade. Cindy förklarar hur de väldoftande bakverken, bakade samma dag, har hamnat på trottoaren.
– Affärens mardröm är att någon ska komma fem minuter före stängning och vilja ha en choklad/kokosnötsmunk och att den sorten skulle vara slut. Därför har de tjugo munkar extra av varje sort som sedan kastas när de inte längre räknas som nybakade.

Christian beskriver hur han först kom i kontakt med freeganer. Han behövde stolar och trodde att det var möbler man letade efter på freegans trash tour. Väl där märkte han att folk började äta av soporna, så han gjorde samma sak. Nu gör han det varje dag. Han och sambon har sina favoritplatser och cyklar samma runda bland stadens finare livsmedelsaffärer.
– Vi äter i stort sett bara ekologisk mat, säger han.

Aja är en kort tjej från Ohio med piercad näsa. Hon är massös och är i New York för att jobba. Hon brukar hålla på med dumpster diving hemma också, men tycker att det är bättre i New York. Först blev hon överraskad av att sopsäckarna bara ställs ut på trottoaren.
– Jag har förstått att det är ont om plats i New York. För att inte trottoarerna ska svämmas över töms soporna nästan varje dag. Det gör att det som ligger i säckarna är väldigt fräscht.

Adam och Janet är bland de sista att avsluta kvällens sopjakt.
– Det är eftersom mitt namn rimmar på planet som jag bryr mig, säger Janet och ger sig iväg med ett leende.