Stenansiktenas sammanslutning - en liten analys av Stockholms musikliv

Melvins spelade på Debaser 4 april 2007. Första gången i Sverige på minst 10 år. Melvins, världens tyngsta band. Urfäderna till Grunge, Stonerrock, Sludge och Drone. Ansvarig för över 20 officiella studiosläpp av varierande natur, men alltid högsta kvalitet. Förband är Big Business, en tvåhövdad jordbävning som förutom att låna allt det göttigaste ur Melvins sound, sammansmälter med sistnämnda till deras senaste album (a) Senile Animal. Vilket även sker live.
 
Munnen vattnas och kroppen dunkar vid tanken på att släppa loss sina inre demoner i takt till denna monstruösa kväll av köttig jävla rens, fläskig tunggung, tvenne mullrande åsktrummor, och grovhuggen stämsång. På menyn står pogo, moonstomp och slamdans i en rituell dyrkan. Men vad möts man av? På första raden: ett gäng välkammade halvmessyrer som krampartat håller tag i det lilla staketet framför, och ilskset blängande skjuter ut kråmande bakdelar på alla som av konserttrycket råkat hamna för nära. En lucka ämnet den lilla minoritet som är där av glädje och visar det med röj och dans. Därefter en mur av trumpna blickar, hårt sammanbitna tänder och skitnödiga poser som utstrålar ett enormt motstånd till att behöva vara här ikväll och framförallt behöva gnugga armbåge med några individer som faktiskt visar uppskattning för bandet.
 
Vad fan är det med Stockholms konsertbesökare? Det här är ingen isolerad händelse. Om något så får man säga till dess fördel att Melvinskonserten bjöd på ovanligt mycket gensvar hos publiken. Så hur kommer detta sig? Är Stockholmpubliken så välgödd på spännande aktörer att det överbelastar entusiasmen. Man blir så proppmätt och likgiltiga av det ena högaktuella, nyskapande utlandsbesöket efter det andra att man till slut bara står i dvala med armarna i kors och nickar nonchalant med huvudet i en och en halv timme, tills man kan gå hem och lägga det till historien?
 
Tveksamt, då betydligt större städer än Stockholm inte tycks lida av denna paralyserande situation. Är det istället så att Stockholms stroppiga musikklimat kräver den skitnödiga hållningen, näsan i vädret, en better-than-thou attityd, och ett ointresse som bara kan harklas upp av bortskämd snorvalp som vill ge sken av att han såg samma band i Berlin 93 i originalsättning och endast är här för att hånle åt den lättroade obildade pöbeln. Man är globalt känsligare, man är bättre beläst, trendriktigare och framförallt,  man är tydlig med att visa att man egentligen inte behöver den här skiten.
 
Vad för ursäkt du än kan ha, släpp den och slappna av. Gräv näven djupt in i tolvfingerstarmen och avlägsna pinnen som hindrar ditt deltagande i festen. Visa att Sverige är ett musikland, visa artisterna att du uppskattar att de gör sig omaket att ta omvägen upp till kalla norden och ge dem en anledning att komma tillbaka. För gör inte du det, gör ingen det, och en dag tröttnar artister på att stå och anstränga sig framför ett gäng surmulna, stötkänsliga åldringar, och då först, får ni en faktisk anledning att hänga med läppen.