Tvillingsjälar och speldjävlar

Loppet är slut.
En man som pratar norrländska ger en stilla och torr kommentar.
– Klantigt. Så jävla klantigt.
Sedan går han och alla de andra tillbaka in till varmkorven, kaffet eller ölen. Med allvarsamma miner börjar analysen av det som just har förlöpt.

Det är lätt att tro att man är på väg till Skansen om man tar de leriga vägarna till ingången på Solvallas baksida. Lukten av hästskit är stark. Svänggrindarna in till Sveriges största travbana är rostiga och inte särskilt imponerande. Men inne på travbanan reser byggnaderna sina glasfasader uppåt och låter dem spegla och övervaka hela spektaklet. Myndigast av alla står de, arm i arm. Michael är egentligen mest intresserad av galopp ute i Täby, men passar också på att spela lite på travet när han är här i Stockholm. Hans mor bor här med sin nya karl. Michael berättar att de snart ska åka till Riga tillsammans. De ska besöka 11 novembergatan. Det är lite lustigt, tycker Michael, för han har födelsedag den 11 november. Han ler ett milt och lite generat leende när han pratar. Han har ett par dagars skäggstubb, ögonen är uppspärrade och fingrarna leker med en kulspetspenna. I plånboken sitter ett gammalt Vattenfestivalpass från 1999, och ur ena fickan på den bleknade, röda jackan sticker hörnet av en avslutad godispåse upp.
 
Michael är här ensam, men de flesta som besöker Solvalla gör det i grupp. Några finska herrar i grön, blå respektive svart täckjacka, påpekar att det är lite sent att spela på alla fyra lopp. Det är bara fem minuter till första start och helst ska man ha klurat en bra stund innan man kastar sig in i V75-avdelningens myller av siffror och kombinationer. Istället föreslår farbror svart ett Tvillingspel. Han förklarar hur det ska gå till. Jag nickar, men förstår inte ett skit. Det finns många olika kuponger att välja mellan, men alla ser precis lika invecklade ut. De är som kodade datakort med olika rader åt alla håll som bara den inbitne kan tolka. Språket är främmande. Dubbel, tvilling, barfotainfo. Den blonderade och jämnbruna kassörskan ler lite besvärat när hon tvingas förklara hur man spelar Tvilling. Det är något med att de två första hästarna ska vara rätt. Hon sticker hastigt en kupong i min hand och hoppas att förklaringarna på baksidan ska räcka. Det gör de till slut, men kassörskan påpekar vid mitt andra försök framme i spelluckan, att loppet jag valt inte är ett Tvillinglopp. Det kan man se på bubblan i hörnet av programmet.
 
Lopp nummer fem skiljer sig från de andra. Kuskarna sitter på springaren istället för i den lilla kärran efter den. Häst nummer fem har sin personlige chaufför på plats. Färden från Halmstad har tagit fem timmar, och nu väntar två minuters frustande och pustande. Chauffören säger att det är en manlig jockey på hans häst. Vanligtvis brukar jockeys vara kvinnliga, eftersom de är mest intresserade av hästar, påpekar han. Om kvinnorna är mest intresserade av kusarna, är männen mest intresserade av att vinna pengar på dem. Hästsport är tydligen inte för flickor, för hela anläggningen domineras kraftigt av män. En man med gul dunjacka och ett svart hål där en hörntand skulle ha suttit, garvar och knuffar en måttligt road herre i sidan. Två kvinnor som gör det lilla sällskapet komplett, tittar under tystnad på mannen när han viftar med sina labbar i takt med att munnen går.
 
Fem minuter till start i lopp nummer tre.
Banan rundas om och om igen. Benen maler på i jämn takt och kuskarna lutar sig tillbaka som om de satt i en cabriolet en varm julidag. ”Tredje gången gillt”, sa kassörskan och log. Nu kan tvillingarna ett och sju i lopp tre göra plånboken tjockare.
 
Läktarna på Solvalla är tydligt uppdelade. Rakt fram från huvudentrén, högst upp, ligger en röd matta utrullad. Den röda mattan leder in i konferenssalarna och restauranten där endast den välprydde spelaren accepteras. Utanför ingången till konferenssalarna hänger ett gäng unga grabbar. De dunkar varandra i ryggen, men hoppas antagligen lika mycket på att de andra ska förlora pengar, som att de själva ska vinna. Så låter det i alla fall på deras jargong. Nedanför konferenssalarna ligger en stor hall med bar. Här är det en annan typ av personer som vistas. De tycks inte finnas några krav på kläder och såväl fleecetröja som skinnväst bärs utan besvär. Hatt får till och med bäras inomhus. Cowboyhatt är lika vanligt som jägarkeps. Det är stökigt som i en bierhalle och de flesta greppar efter kall öl. Loppen avlöser varandra i jämn takt, och människoskarorna rör sig mellan kiosker, spelluckor, tv-skärmar och travbanan i en hypnotisk ordning.
 
Förlorarna är lika långa i ansiktena som hästarna, och det är fler förlorare än vinnare här idag. En av dem biter ihop tänderna och väser:
– Det är fanimej bara han av alla jockeys som jobbar. De andra bara sitter där och fiser medan han pinnar på utav bara helvete.
Han stannar upp en sekund, tittar på mig, och bänder sedan upp läpparna till ett leende innan han gungar iväg.
 
En minut till start i lopp nummer tre
Hästarna seglar fram och tillbaka längs med bortre kortsidan. De stryker reklamskyltarna längs kanten och slänger stolt med den tjocka manen. Det går att föreställa sig hur de fokuserar på loppet.
 
Små brasor brinner längs med banan och barn värmer sina frusna händer vid dem. Trots att det är dagen innan nyårsafton, är skaran av åskådare stor. Bakom glasrutor sitter människorna med deras spelkuponger i ett karmpaktigt grepp mellan tumme och pekfinger. En del har letat sig ut till kanten av banan. De står under en pissande himmel och spridda rop överröstar det rådande mumlet. En del kvider. Andra vågar sig på att hurra lite försiktigt när sex ton muskler rundar den sista svängen. Publikens ljudvolym höjs markant i takt med att hästarna närmar sig målet. Trummandet från hovarna driver på publiken. Allas ögon är riktade mot mållinjen. Som gäddor med gapande munnar och stirrande ögon följer hundratals förväntansfulla varje steg som varsin bestämd häst tar.
 
Idag blev det bara ett ynka rätt, och Michael erkänner att han nog har torskat mest genom åren. Men han har ett system för att undvika att bli besatt av speldjävulen. Spelbudgeten består bara av tjugor och femtiolappar som blir över när han handlar. På så sätt blir det inte spel lika ofta. En gång spelade han däremot för tusen spänn på måltipset.
– Kassörskan frågade mig om jag verkligen skulle spela för så mycket. När jag la upp tusen spänn i tjugor sa hon; det skulle du tydligen!
Han berättar att han bor i en lägenhet nära sin pappa uppe i Dalarna. I början var han så glad för det, men nu tycker han inte att det är så bra längre. Pappan har blivit lite trött på att Michael alltid hänger hos honom.
 
Hästchauffören står ute vid banan med stolta blänkande ögonen när femte loppet är slut. Han letar efter någon att jubla med och fingrar på mobiltelefonen.
– Jag hade aldrig vågat tro på vinst! Det har varit så stökigt med den hästen… och när vi har åkt så långt!
På två minuter har fem timmars hemresa blivit lite lättare att genomlida.
 
Start i lopp nummer tre.
  
Bilen med den långa grinden samlar upp hästarna bakom sig innan den far iväg. När ekipagen tar första svängen och kommer in på raksträckan framför oss, ser jag numren på dem som leder. Nummer ett och sju.