jag glömmer alltid bort vem jag är. när jag har fina drömmar i huvudet kan det hända då och då att de förgår till verklighet men oftast är det med en likgiltig sorg som jag kommer överrens med tanken att mitt minne sviker.
Jag minns hur du lutade dig över frukosbordet i ditt alltför vågade vardagliga linne. Jag betänkte försiktigt de svarta soppåsarna jag hade i tankarna.
Jag älskade din på tok för stora halsduk. Det var först några år senare som jag förstod vad du menade med ett skal. Du var så vacker där bakom med dina röda läppar. Du hatade rött men det här läppstiftet hade du sett och fallit för. Jag förstod varför.
"Enter as boys, leave as men" de fascinerande bokstäver som smyckade jazzklubben "Hell". Märkligt hur hon hade kallats för gudinna livet ut. Den musa av sju som alltid steg in bakvägen hade börjat drömma. Musorna på "Hell" drömde aldrig, det hade man sedan länge tillbaka sett till att eliminera.
Jag måste först börja med att berätta att det är med nästintill obefintlig information i huvudet som jag börjar denna återberättelse av någonting som ägde rum för cirkus två år sedan.
Oändligheten har knackat på min dörr i skepnaden av en kvinna. Utanför står hon och speglar sig själv i nattens ljus. När jag ser på henne genom kikhålet viskar hon dovt. Hon vill inte komma in, istället väver hon drömmar som ligger på lut om nattens skyddande skal.
Senaste kommentarer
40 veckor 3 dagar sedan
46 veckor 2 dagar sedan
51 veckor 2 dagar sedan
1 år 1 dag sedan
1 år 2 dagar sedan
1 år 4 dagar sedan
1 år 1 vecka sedan
1 år 6 dagar sedan
1 år 1 vecka sedan
1 år 1 vecka sedan